söndag 25 november 2012

Perkeles väggar III


Idag har vi fortsatt med den gröna kulören i salongen/lekrummet.
Som befarat räckte färgen inte fullt ut så vi får på't igen.


Färgglatt överkast inköpt på Udda Tina i Lund för ett par veckor sedan


Till Balder Karlssons förtjusning har vi nu en kanintavla i sovrummet.


Dromedar målad i varselfärg då de äro sällsynta på svenska breddgrader.


En av två tavlor, också inköpta i Lund.
Närmare bestämt i butiken Konst i Lund.
Elke Pollack - Mädchen im weissen Kleid.


 Elke Pollack - Schwanger.


Barnen, de små solstrålarna, gillar också färg.


Nästa projekt är detta hörn med en gammal timmervägg.
Det lilla bordet med marmorerad skiva är ett arv efter fröken Perkeles farfar.
Jazzkontrabas med härligt kurvig kropp.
Nu pensionerad medlem av orkesterföreningen i Klippan.

Tryffering

I väntan på bilder från dagens måleri lägger jag upp en bild på en 50-talstextil från Italien.
Inte vacker men sällsynt.
Blommorna är glada och pippin är respektlös.
Vi människor behöver fler såna.

onsdag 21 november 2012

Egen företagare


Det här är förmodligen den allmänna bilden av en egen företagare.
Den är grovt vilseledande.
Idag är jag lite trött på att ständigt mötas av människor som tror att man skär guld med täljkniv.
På ett av alla köp- och säljforum på Facebook har jag annonserat ut gamla fina trälådor med reklamtext.
Vid förfrågan har jag begärt 300:-
Genast svarar någon som inte ens har med affären att göra:
Jag ska till ett stort loppis som är ute på landet relativt nära mig. Han har mycket gammalt och jag får dessa för ca en tredjedel av det priset..jag avstår :-)
Smileyn är antagligen till för: ..... ja, säg det.
Det är ju inte så att jag säljer 100 lådor i veckan.
Däremot svarar jag på den eviga frågan: -Finns det någon låda kvar?
Femton gånger.
Efter att ha svarat ja femton gånger har jag inte kommit ett dugg närmare en försäljning.
Men femton människor vet att det finns lådor kvar.
Det är ju alltid något, men ger inte precis kontanter så att man kan bada i det.

I de nämnda 300:- ingår inköpspris, kostnader för transport, telefon, internet, lokalhyra, larm, el, bokföring och försäkringar.
Ovanpå allt detta ska jag ta ut en lön samt betala skatt och moms.

Jag kan gå till den lokale bonden och köpa ekologisk mjölk för 4:- litern.
ICA-handlaren säljer för cirka 11:-
Om handlaren varje dag skulle tampas med kunder som vill betala fyra-fem kronor per liter, undrar hur kul han skulle tycka att det var?
Och finns det möjligen någon mjölk kvar?

Hur kan det komma sig att man så totalt saknar insikt om villkoren för egna företagare i den här branschen?
Man prutar inte i mataffären, på bensinmacken, på krogen, med flera.
Trött.


tisdag 20 november 2012

Grundligt

Idag blir det ett kort inlägg.
Ekenäs egendom ska vara tömd till den 3dje december så det är lite ont om tid.
De senaste dagarna har jag flyttat gamla fönster och burit upp dem en våning i fröken Perkeles fabrik.
En bra träning för benmusklerna, om än något enahanda.
Jag har ändå hunnit med att snabbtitta i senaste numret av Hem & Antik och förundras över engelsmännens grundlighet vid renovering och heminredning.
Hör och häpna.
 - Den öppna spisen har flyttats fram och tillbaka ett otal gånger, men nu har den kommit till sin rätt.
Jag är djupt imponerad.

torsdag 15 november 2012

Vändpunkten

Idag fick jag äntligen känslan av att det har hänt något i magasinet.
Två bord med breda plankor verkar vara orsaken till vändningen.
Nu kan jag börja plocka fram julen.
Något rojalistisk har jag parkerat en Monark nära godsintaget.
De närmaste veckorna kommer det att dyka upp udda inredningsföremål på bloggen.
Några juliga, några hjuliga och andra helt ojuliga.
Återkom gärna.
Och kommentera gärna.

tisdag 13 november 2012

Perkeles väggar II

Färgerna avslöjar bostadsmålarnas liv, kan jag vid en snabb blick läsa i tidningen.
I det här fallet heter färgen 0570-G30Y och vi befinner oss i salongen.
Tidigare hette salongen det vardagliga vardagsrum.
Tiderna förändras.
Forntidens stora garderober heter idag walk-in-closet.
På 60-talet var klosett något helt annat.
SJ hade rolling-closets där marken rusade fram nere i hålet.
Ytterligt fascinerande för en liten pojke.
Han försökte se när fekalierna slog i backen, men det var som förgjort.


Nu har vi funderat på om vi inte ska satsa på fönsterfoder, tak- och golvlister.
Det borde vara det naturliga steget.

måndag 12 november 2012

I magasinet I

Idag har jag staplat några av mina trälådor på ett ställe för att frigöra lite yta.
Just nu är jag mitt uppe i "Askersundssyndromet", det vill säga den punkt i uppackandet då man varken vet ut eller in.
Varje år på antikmarknaden i Askersund når man en punkt då allt känns hopplöst.
Hur få struktur på detta?
Det är för mycket grejer.
Men, det löser sig alltid till slut.
Dags att sälja av det här och ge plats för nya saker.

Det finns även två lådor av den typ som varubuden använde när de cyklade ut till kunderna med mjölk, sirapslimpa och fem hekto nötfärs av den bästa. 

Antikjakten


Nu har jag haft tid att titta lite på säsongens antikprogram.
Jag började med Antikjakten och har ännu efter sex program inte kunnat ta till mig upplägget.
Peder och Tom far runt Sverige i ett rasande tempo körandes produktplacerade? Jaguarer.

När man kommer fram till ett privat hem är det skillnad om man bor i slott eller koja.
Efter pokulerande om ett intressant föremål är det ibland dags för en avslutande fika.
I "finare" hem dröjer sig Peder kvar och rotar runt på egen hand.
Dock bara i finare hem, inte hos de mindre bemedlade.

Efter antikjägarnas besök sjunger värden eller värdinnan parhästarnas lov, något som redan efter tre avsnitt ter sig lite krystat.
Efter fem avsnitt skruvar jag på mig, det börjar kännas obekvämt.
Samtidigt undrar jag vad de andra tyckte, de som inte uttalade sig i TV?

Dialogen mellan de två experterna har inte det naturliga flytet, det är förmodligen inrepeterat.
- Det här var fint! utbrister man ibland trots att man knappt hunnit in i rummet, än mindre sett vad som finns där.

Det här är lite för mycket trams för min smak.
Även succén Antikrundan har blivit tramsigare under senare tid.
Jag tänker främst på Knut Knutssons och Max Sjöbergs framfart i kön till inspelningarna.

Märk väl att jag inte vänder mig mot Peder och Tom som personer.
Jag frågar mig istället vart antikprogrammen är på väg?
Varför måste man ta in det flåshurtiga i program som handlar om intressanta, många gånger unika, ibland dyrbara och understundom tidlösa föremål?

onsdag 7 november 2012

Väggar II


Sovrummets filosoferarhörn.
Ett gammalt trägolv, sammet, gammalt lertegel och en kristallkrona gör att man lätt hamnar i en behaglig stämning.
För den som vill skapa något liknande men som saknar en riktig tegelvägg finns det även "tegel" i 14 millimeter tjocka skivor att köpa.

I anslutning till matbordet har vi en skolplansch som bland annat visar matsmältningsorganen.
Med små barn i huset kan man ha de mest animerade diskussioner i ämnet.
I synnerhet 2½-åringen går in för ämnet med liv och lust.
Hans fokusering på restprodukterna överstiger vida de övriga familjemedlemmarnas intresse för just den saken.
Ointresset påverkar honom dock inte nämnvärt, istället upprepas budskapet tills någon reagerar.
BAJS! JAG SA!

Från brunt till gult.
Köksväggarna är målade i den gula nyansen 0580-Y10R, alltså snäppet rödare än hallens knallgula.
Jag vill rekommendera alla färgsättare att skaffa en "solfjäder" med alla NCS-färger.
Det blir så mycket lättare att välja nya färger om man kan göra det på hemmaplan.
Det gäller naturligtvis även textilier och möbler.

Vänner



Nu har jag sagt upp medlemskapet i StayFriends.
Om jag inte betalar deras "Guldmedlemskap" så har jag ingen som helst nytta eller glädje av att vara medlem.
Jag gillar inte sajter som mer och mer påminner om Nigeriabrev och endast är ute efter att koppla upp sig på folks plånböcker.

Man påstår sig ha 2 076 048 medlemmar och om alla dessa skulle betala 169:- per år så blir det en vacker slant.
Närmare bestämt nästan 351.000.000:-!

Det är inte särskilt lätt att säga upp medlemskapet, lättast är det faktiskt att googla fram instruktioner.
Jag tror att man medvetet försvårat möjligheten att hitta den informationen.
Nu står det i alla fall "Alla uppgifter raderades oåterkallelig" på deras hemsida.
Jag hoppas slippa deras tiggarbrev framledes.



 

Så här såg det ut i helgen när vi hade riktiga vänner på besök.
Först röjde vi på tomten och sedan samlades alla runt soppgrytan vid det stora köksbordet.
 

tisdag 6 november 2012

Perkeles väggar

I vårt hem har vi valt att satsa på färg, konst och svordomar.
Vi satsar på en kryddad tillvaro som motvikt till alla risgrötsfärgade hem.
Den gula färgen (0580-Y eller knalljävelgult) möter vår stora familj och våra vänner när de kommer på besök.

Den lilla byrån är ett arvegods efter fröken Perkeles mormor.
Tavlan av Malin Kronander.

Redprint II av Håkan Sjöström.
Serien består av åtta bilder.
Samma antal bilder som de rutor som passerar varje sekund på en film.
Håkan försöker fånga bilderna mellan rutorna.

Kvinna med makt, digital illustration av Caroline Geijer.
Den bor i vårt gemensamma arbetsrum.

måndag 5 november 2012

Hemmahos

Familjen Perkeles hem utstrålar frid.
Det genomsyras av en sammanhållen och nedtonad färgskala och inredningen andas en mix av folklore och 
skandinavisk gedigen enkelhet i kombination med gammalt arvegods  och en trivsam bohemisk känsla.

Jag är otroligt fascinerad av hemmahos-reportagen i livsstilsmagasinen.
Finns de här människorna på riktigt?
Hur får de dagarna att gå ihop?
Har alla extremt välartade barn?
Är tillvaron verkligen helt bekymmersfri?

Nedan har jag saxat några exempel ur ett av magasinen.

Angående julfirande:
- Särskilt såsen debatteras hela dagen och den smakas av om och om igen.
Det låter väl kul, inte sant?
Ingen Kalle Anka och ingen fylla, bara gemenskap och esprit.

- I år har vi pyntat med nästan uteslutande naturmaterial som kanel, keramik, sammet och buffelhorn.
 Buffelhorn??

Vi är en stor familj som håller ihop och som kräver plats.
Det låter som en paradox.
Min man köpte det för tolv år sedan och för sju år sedan flyttade jag och mina barn in.
Nu är det definitivt en paradox.

Sedan till julgranen.
Claës-Hubertus älskar att pynta till jul, särskilt när det är dags att gå ut i skogen och fälla julgranen veckan före jul. Det är nästan som en passion för honom. Han ser på alla granarna i skogen innan han gör sitt val.
Det är bara att gratulera till ett gediget arbete.
Något annat arbete kan det inte finnas tid över till.
Min man tänder juleljusen i granen och tomteblossen. Och vi utropar alla att det är den vackraste gran vi någonsin sett.
Ja, annars hade han förmodligen blivit ledsen i ögat.

Nästa familj:
Väggar har rivits, golv har slipats och mängder med vit målarfärg har förbrukats.
Inget nytt där alltså.
Det andra kallar skrot, det gillar Ebba, säger Claës (alla verkar heta Claës).
Hon blir glad bara jag plockar in något från hönshuset.

Ytterligare en familj:
Många som kommer in i huset vet inte om det är ett nytt eller ett gammalt hus och det är precis så de vill att det ska kännas.

Varför?
Väggar, tak, snickerier och de flesta av golven är målade i vitt.

Hallå! Boooring.